Jag vet ingenting längre, tankarna snurrar runt i huvudet och jag vet knappt vad jag heter längre. Vad jag egentligen vill, vad jag kommer att må bäst av. Jag vet inte. Jag har inga svar, bara mängder med frågor, frågor som ingen annan än jag själv kan svara på. Men även fast jag vet att det bara är jag själv som kan avgöra, vad jag vill och vad jag inte vill så är det så sabla svårt. Livet har sina goda stunder, och det här är inte en av dem!

Förövrigt insåg jag nu att jag stavade fel på "deprission" i förra inlägget, det stavas såklart "depression". Ett klart tecken på att jag har fokus på fel saker, mindre bra Clara!

Semestern är slut, solen är borta och glädjen försvann där någonstans mitt i allt. Ungefär när jag insåg att det är nu man ska ha energi, vara sugen på lite vardagsliv igen och komma in i de gamla vanorna igen. Men jag vill inte komma in i några gamla vanor, jag trivs med mina semestervanor, jag trivs med att inte göra någonting, att njuta av dagen, att fika med vänner, att vara ute på kvällarna, att dricka rosèvin. Men nu är det slut på det, vare sig jag vill eller inte. Och tro mig, jag kommer att hitta tillbaka till mina gamla vanor, men det kommer att ta sin tid. För jag kommer att ha svårt att släppa att semestern är slut, i alla fall i ett par dagar till. Så ge mig ett par dagar, eller några veckor, så ska vi se att gläjden tillsist kommer tillbaka.

Nu ska jag och mamma njuta av min sista semesterdag, och eftersom att vädret (som alltid) sviker oss så tar vi istället en sväng till Marieberg, och shoppar oss lyckliga..