Jag slutade jobba för över en timme sen, men jag är fortfarande uppe i varv och är sjukt stressad. Det har varit mycket hela dagen och mot slutet blev det jätte mycket att göra så det är kanske inte så konstigt att jag känner mig stressad. Fast nu måste jag nog ta och lugna ner mig, för visst känns det dumt att stressa över saker och ting som man redan har avklarat? Så tre djupa, sen är jag tillbaka på banan.

Förövrigt så har jag faktiskt namnsdag idag, vilket kanske inte är världens största grej men ändå! Jag har i alla fall firats lite av mina kära päron. En handduk, ett par örhängen och en berlock till mitt Thomas Sabo halsband är vad jag har fått.

Nu ska jag ta och krypa ner under täcket och läsa.

Kram på er!

Runt nio imorse mötte jag upp Ninni, för att njuta av Javas underbara frukostbuffè. Vi plockade på oss mängder med mat och satt och pratade i flera timmar, tre och en halv för att vara exakt. Vi lyckas slå nya rekord om och om igen och jag måste säga att såhär i efterhand så undrar jag vad vi egentligen pratar om i tre och en halv timme? Ja, det kan man verkligen fråga sig. Men hur som helst hade vi det jätte trevligt, och vi hade (som ni säkert förstår) mycket att ta igen och gå igenom. När vi var färdiga på Java tog vi en sväng på stan innan vi trampade hemåt. En sådan här underbar start på dagen borde man ha lite oftare. När jag kom hem så tog jag tag i tvätten och nu är det dags för disken och efter det ska jag laga mat. Det negativa med att vara ledig på vardagar är att mamma lämnar över alla vardagssysslor till mig, just för att jag är ledig. Bra för henne, mindre bra för mig.

Kram på er!

Nu har jag börjat hitta tillbaka till vardagen igen. Jag har kommit in i att jobba, äta annat än mackor och träna. Jag vet vilken dag det är, och jag njuter av mina lediga dagar på ett annat sätt än jag gjorde när alla dagar räknades som lediga dagar. Och idag har varit en av dessa lediga dagar och det är dessutom söndag. Så idag har jag verkligen passat på att göra alla de där sakerna som jag alltid tidigare brukade göra på söndagar. Jag började med att sova ut och äta en lång och god söndagsfrukost. Efter det städade jag i ordning lite på mitt rum och sedan åkte jag iväg till Karslundsspåret och sprang. Efter det åkte mamma och jag iväg och handlade mat, och sedan lagade vi mat. Så nu har vi precis fått i oss lite ceasarsallad. Nu ska jag ta och krypa upp i min säng och slå på en film och bara njuta av att det faktiskt är söndag. För söndagar kan faktiskt vara riktigt mysiga!!

För tio år sedan hade jag en dagbok med guldigt hänglås på, och tre olika nycklar som jag hade gömt lite vartstans i mitt rum. I den dagboken skrev jag vem jag var kär i, vilka vänner jag tyckte om, och vilka personer jag var trött på, riktiga hemligheter med andra ord. Och det kanske var av den anledningen som jag hade ett lås på dagboken också. Idag skriver jag inte längre i den gamla dagboken, och inte i en nyare variant heller. Nu skriver jag istället på min blogg, en hemsida som vem som helst kan se tillskillnad från den gamla dagboken, som man faktiskt behövde nyckel till (även om det gick att bryta upp låset på två sekunder). Och även fast jag inte skriver riktigt samma saker idag som jag gjorde för tio år sedan så känns det här ändå som min dagbok. Jag skriver om vad som händer i mitt liv, hur jag mår och vad jag drömmer om. Jag lägger upp bilder och jag visar er hur just mitt liv ser ut. Och den absolut största fördelen med att jag väljer att skriva och berätta om mitt liv är att jag om ett år kan gå tillbaka i bloggen och titta efter vad jag gjorde då. Vad gjorde jag egentligen för ett år sedan? Vad hände i mitt liv just då. Och jag behöver aldrig oroa mig över att jag skulle tappa bort nyckeln.  

När jag hade slutat jobba kom mamma och hämtade mig i våran alldeles nya bil. Pappa åkte ner till Halmstad igår, för att hämta hem denna underbara Mazda som är helt sprillans ny. Och jag måste ju erkänna att jag älskar den, den var helt underbar att köra och den är nästan underbarare att titta på.

Jag vet ingenting längre, tankarna snurrar runt i huvudet och jag vet knappt vad jag heter längre. Vad jag egentligen vill, vad jag kommer att må bäst av. Jag vet inte. Jag har inga svar, bara mängder med frågor, frågor som ingen annan än jag själv kan svara på. Men även fast jag vet att det bara är jag själv som kan avgöra, vad jag vill och vad jag inte vill så är det så sabla svårt. Livet har sina goda stunder, och det här är inte en av dem!

Förövrigt insåg jag nu att jag stavade fel på "deprission" i förra inlägget, det stavas såklart "depression". Ett klart tecken på att jag har fokus på fel saker, mindre bra Clara!

Semestern är slut, solen är borta och glädjen försvann där någonstans mitt i allt. Ungefär när jag insåg att det är nu man ska ha energi, vara sugen på lite vardagsliv igen och komma in i de gamla vanorna igen. Men jag vill inte komma in i några gamla vanor, jag trivs med mina semestervanor, jag trivs med att inte göra någonting, att njuta av dagen, att fika med vänner, att vara ute på kvällarna, att dricka rosèvin. Men nu är det slut på det, vare sig jag vill eller inte. Och tro mig, jag kommer att hitta tillbaka till mina gamla vanor, men det kommer att ta sin tid. För jag kommer att ha svårt att släppa att semestern är slut, i alla fall i ett par dagar till. Så ge mig ett par dagar, eller några veckor, så ska vi se att gläjden tillsist kommer tillbaka.

Nu ska jag och mamma njuta av min sista semesterdag, och eftersom att vädret (som alltid) sviker oss så tar vi istället en sväng till Marieberg, och shoppar oss lyckliga..