Nu har jag varit borta i tre månader och tiden har rullat på fort som tusan. Till en början var det sådana otroliga intryck, först och främst en ny stad, en ny kultur och nya livsförhållanden. Och sen utöver det nya människor, som det givetvis tog ett tag innan man kom nära och lärde känna på ett annat plan. Nu har livet här stabiliserats och jag tror att det är först nu som jag har landat, det är först nu som jag inte går på helspin längre. Jag kan äntligen andas luften på ett annat sätt och känna ett annat lugn, vilket givetvis är otroligt skönt. Samtidigt som det är först nu, när jag äntligen har hittat lugnet som jag också börjar längta hem något otroligt. Jag sitter och tittar på bilder från i somras, på mig och på alla mina fina vänner som jag har där hemma. Bilder från när Ida tog studenten, bilder från när Madde och Verre fyllde 20 och bilder från midsommar med Linnea och Malin. Glädjen i bilderna syns så otroligt tydligt och jag kommer ihåg hur glädjefyllda alla dessa dagar var, hur roligt vi hade. Jag tittar på bilder från min avskedsfest och kommer ihåg hur tung den kvällen var och hur mycket det tog emot att säga hejdå till alla. Den där sista kramen som kändes så otroligt tung. Nu är jag snart hemma i Sverige, om en och en halv månad står jag på svensk mark och samtidigt som jag fullkomligen älskar livet i SB så kan jag inte annat än att vara ärligt och berätta att jag faktiskt längtar hem och att jag längtar hem till er alla underbara människor där hemma! Det värmer så att ni finns kvar där och jag är så otroligt glad över att jag har er!