Imorgon mina vänner smäller det, högre än vad det någonsin tidigare har gjort. Livets dag är äntligen här och vi ska fira utav bara den. Hela dagen kommer att gå i ett sjukt högt tempo och jag ska njuta så mycket som jag bara kan. För den här dagen har jag som sagt längtat efter enda sedan högstadiet och imorgon, ja då är det faktiskt dags. FÖR VI SKA TA STUDENTEN, FYY FAAN VAD VI ÄR BRAAAAAA!!!

Mitt i all stress i form av städning, matlagning, handling, dukning så får jag lite ångest. Ångest för att mina tre kanske roligaste skolår imorgon tar slut. Ångest för att jag i augusti för första gången på tolv år inte kommer att gå tillbaka till skolan. Sedan känner jag även ångest för våran klass och att vi ska skiljas åt, det är otroligt många människor i min klass som jag tycker väldigt mycket om så det känns jätte jobbigt att behöva skiljas ifrån varandra. Även om vi kommer att hålla kontaken och fortsätta att träffas så kommer det inte att bli samma sak. Vi kommer aldrig mer sitta och skvallra i havet, kila ner till kiosken efter religonen, klaga på lärare, göra arbeten ihop. Det är slut med det nu, och den vetskapen ger mig en klump i magen.

Samtidigt som jag har längtat efter den här dagen enda sedan jag gick på högstadiet. Imorgon är det våran dag och vi ska ha roligare än vad vi någonsin har haft förut. Vi ska skrika oss hesa, dansa loss och såklart kramas, många gånger. För imorgon är sista gången i våra liv som hela SPIC7 är samlade tillsammans, vare sig vi vill det eller inte..