Idag har det varit en tuff dag, jag har haft en rejäl hemlängtan och bara varit allmänt nere och deppig och längtat efter allt vad som hem innebär. Hela förra terminen flöt allt på relativt bra och jag längtade i princip aldrig hem, den här terminen har det varit tyngre och jag längtar hem till och från. Men jag antar att det bara är bra, det är bra att möta lite motstånd ibland, livet kan inte alltid vara en nedförsbacke ibland måste man traska uppför också, även om det är mycket tråkigare och jobbigare så måste man forsätta vandra, för att sedan nå nedförsbacken. Och imorgon tror jag att jag når nedförsbacken. Efter tre underbara skypedejter med först mamma och sen Malin och sist men inte minst Linnea så mår jag nu mycket bättre. Sen gjorde promenaden vid havet absolut sitt också, så imorgon är jag tillbaka på banan igen och vandrar då nedför och njuter utav livet som jag alltid annars gör. Tills dess vill jag bara säga tack till alla underbara människor som står nära mig, ni är underbara och ni får mig att fortsätta gå uppåt, även fast det tar emot. Jag älskar er!