Den 27:e juli flyttar jag till USA, det är helt klart, pengarna har betalas, flygbiljetterna är bokade, visumavgifterna betalade och intervju för visumet ska genomföras på torsdag. There is no turning back.

Samtidigt som jag vill det här mer är någonting annat just nu, så börjar jag ändå känna mig väldigt stressad, inte utav den anledningen att det är mycket saker att fixa (vilket det givetvis också är men jag tror jag ligger ganska i fas) utan snarare för att jag om ca 3 och en halv månader inte bara flyttar hemifrån, utan även till ett land utanför norden, utanför europa. Det fungerar inte att åka hem över helgen, eller att be mamma komma när allting känns lite jobbigt. Jag måste klara det här på egen hand nu, jag måste stå på egna ben och jag tror absolut att jag är redo och är inte ett dugg tveksam över om jag kommer att klara det eller inte, för jag vet att jag klarar det, jag vill det här så himla mycket så därför kommer allt att gå bra. Men jag kan inte undgå att känna mig stressad och nervös. Jag vet hur mycket jag kommer att sakna både min familj och mina närmsta vänner där borta, jag kommer gråta ibland för att jag saknar folk här hemma, det är naturligt. Men samtidigt så vet jag att alla (förhoppningsvis) finns kvar när jag kommer hem och att vi kommer att hålla kontakten under tiden jag är borta. Mitt år i USA kommer bli ett minne för livet, och jag är så ladddad för att börja skapa minnen, att börja leva livet i ett annat land, med en ny kultur, med nya människor, nya miljöer och nya möjligheter. Vissa dagar kommer jag längta hem, hem till fina Örebro och min familj och mina vänner, andra dagar kommer jag att ligga på stranden, sola, bada, surfa, festa, plugga och bara leva livet. Livet har sina med och motgångar och så kommer det alltid att vara, vissa dagar är man ledsen och andra är livet hur lätt och bra som helst, och det är det som är njutningen också. Så den 27:e juli börjar mitt liv på andra sidan atlanten och då är det dags att skapa minnen för livet!