Helgen har sprungit ifrån mig och jag förstår som vanligt inte vart tiden tog vägen. Samtidigt som en del av mig är helt förvirrad över att jag ska åka härifrån, så längtar den andra delen helt otroligt mycket efter att få komma hem. Att få krama om alla där hemma som jag saknar obeskrivligt mycket. Samtidigt som det känns jobbigt att åka härifrån och att lämna det här livet, som jag älskar så otroligt mycket. Jag går på stan här och känner mig så hemma, vart man än går så träffar man folk man känner, som man hälsar på, pratar med och smider planer inför helgen. Människorna som man umgås med här blir som ens familj, eftersom att ens riktiga är så långt bort. Livet här är så otroligt lätt, amerikanarna är lätta, trevliga och sociala. Vädret är helt fantastiskt och det glittrande havet som man ser varje dag känns som en dröm varje gång. Skolan är rolig och jag lär mig mer engelska för varje dag. 

Men även om jag trivs något helt fantastiskt med livet här, så inser jag att ju längre tiden går så övertar den andra känslan i kroppen. Känslan som längtar hem, känslan som längtar efter vänner, efter Sverige och mitt "andra" liv. Just nu bränner den känslan i hela kroppen, jag vill hem, jag längtar så fruktansvärt. Samtidigt som klumpen ligger kvar i magen, livet här är underbart och jag frågor mig om och om igen hur jag ska klara att lämna det här livet i maj? Som tur är behöver jag inte tänka allt för mycket på det nu, utan snarare bara njuta av det långa jullovet som jag får spendera med de människorna som jag gillar allra mest och att jag sedan får komma tillbaka hit och leva det livet som fortfarande känns som en dröm. Klumpen i magen om att jag inte vill lämna Santa Barbara i maj den får ligga kvar en bit ner i magen och brännas då och då, bara för att påminna mig om hur mycket jag ska njuta av mitt alldeles för underbara liv.