Om två veckor sitter jag på flyget på väg tillbaka till Santa Barbara och innerst inne längtar jag som tusan, men samtidigt är det någonting som tar emot. Jag älskar Santa Barbara, jag älskar Kalifornien, jag älskar SBCC (skolan), jag älskar framförallt människorna, jag älskar maten (all den nyttiga maten, det finns faktiskt ett större utbud av nyttig mat i Kalifornien än i Sverige) och så älskar jag såklart shoppingen, festerna, lekarna ja rubb. Jag älskar det livet helt enkelt, precis som jag har nämnt så många gånger tidigare. 

Det som gör att det tar emot inom mig är att jag älskar mitt svenska liv också, det kanske låter idiotiskt med tanke på jämförelsen, ett grått, trist och regnigt Örebro jämfört med ett soligt och underbart Kalifornien. Men människorna och omgivningen gör ändå mitt liv här otroligt bra. Jag trivs så fantastisk bra med mina fina vänner och jag har verkligen saknat galna utekvällar såsom den i söndags, att få vara ute på krogen och dansa, att träffa nya människor, dricka drinkar och gå på efterfest. Jag har verkligen saknat det och jag vet att jag kommer att sakna det i vår igen. 

Jag vet att jag måste vara världens lyckligaste människa som har två så olika men ändå så underbara liv. Och jag är evigt tacksam över att jag har det så otroligt bra, både här och på andra sidan jorden. Och när jag nu om två veckor landar i mitt andra liv så ska jag verkligen njuta utav det till 110% eftersom att jag vet att det här livet faktiskt finns kvar. Jag kommer att komma tillbaka till Örebro och jag kommer att komma tillbaka till mina fina vänner och jag kommer att få fler galna utekvällar, allt det där kommer att finnas kvar. Den enda skillnaden är att allt blir dubbelt så roligt när man har saknat det.

Klimatet i Kalifornien är underbart och slår tyvärr det svenska klimatet med hästlängder!