Om en månad och tio ynka dagar flyttar jag till USA, till andra sidan jorden helt själv och är jag beredd? Nej inte för fem öre, eller visst allt det praktiska så som visum, ansökningar, flygbiljetter, studiebidrag och bankkort är fixat så där ligger jag någorlunda i fas, däremot är mitt huvud inte alls med i matchen. Alla frågar hela tiden hur det känns och om jag är nervös osv, och varje gång någon frågar blir mitt första svar "vaddå, hur går det med vaddå?" tills någon sekund senare, när jag har hunnit tänka en gång till och då också insett att fan det är sex jävla veckor vi pratar om, sex veckor sen ligger jag inte här i min säng i lilla Örebro längre. Om sex veckor är jag nybörjare i mitt nya liv, om sex veckor lär jag känna nya människor och nya kulturer. Jag kommer att vara nyinflyttad i vad jag har förstått en helt underbar stad och jag kommer för första gången någonsin att få leva vid havet (semestrar räknas inte). Om sex veckor vänds hela mitt liv upp och ner, skakas om och sedan ska jag försöka bygga upp bitarna igen, försöka bygga ihop mitt nya liv i USA. Jag är så sjukt peppad, laddad och taggad. Däremot är jag inte förberedd så nu är det verkligen dags att bli det, att faktiskt börja intala mig själv att vissa saker gör jag snart för sista gången på ett bra tag, att vissa människor måste jag snart ta avsked ifrån. Det är dags att inse att jag måste ta avsked till mitt gamla liv, eller i alla fall ta en paus ifrån det. Så de återstående sex veckorna utav mitt gamla liv ska jag njuta av till fullo, jag ska umgås så mycket som jag kan med alla människor jag älskar, jag ska passa på att njuta av Örebro, bada i sjöar, fira svensk midsommar, äta falukorv och stuvade makaroner, köttbullar och lingonsylt och bara njuta utav mitt liv, ett liv som jag snart lägger bakom mig och tar ett nytt kliv ut till en nytt liv och en ny verklighet.