Igår när jag och Rebecka satt och käkade på en restaurang så kom det helt plötsligt fram en kvinna till mig och påpekade att jag såg ut som ingen mindre än Nicky Hilton? Ni vet Paris Hiltons syster.. Jag vet inte riktigt hur jag ska ta detta, som en komplimang eller inte!? Nog för att jag tror att hon menade det på ett positivt sätt, det är mer att jag själv tycker att varken Paris eller Nicky ser vidare bra ut. 

När jag berättade det här för de andra tjejerna så höll de faktiskt med kvinnan, de tycker också att det är något med mig som påminner om Nicky Hilton!? Så ja vad tycker ni själva, är vi lika eller?

För exakt tre veckor sedan satt jag på flyget, på väg hit. Jag kommer ihåg hur nervös och orolig jag var då, orolig över hur mitt liv på andra sidan havet skulle vara. Om jag skulle trivas, om jag skulle hitta kompisar, om skolan skulle kännas bra. Ja det fanns mycket om, men det som jag var mest orolig för var helt klart boendet, som då fortfarande inte var klart.

Nu tre veckor senare är jag helt inne i det här livet, jag börjar sakta men säkert känna mig mer och mer hemma här och varje gång det slår mig att jag faktiskt bor här i den här underbara staden så spritter det endorfiner i hela kroppen. Jag är så otroligt glad att jag tog det här otroligt stora klivet och att jag valde att göra det här. Även om jag bara har varit här i tre veckor och inte tre månader, så har jag redan nu en stark känsla av att jag kommer känna på samma sätt om tre månader. Visst, då kommer jag att känna mig ännu mer som en amerikanare och känna mig ännu mera bekväm med att det här faktiskt är mitt hem. Men jag har svårt att tro något annat än att jag fortfarande kommer att trivas. Jag tror helt enkelt stenhårt på det här, jag tror på skolan som jag faktiskt är riktigt laddad inför att dra igång med på riktigt nu, jag tror på mina kära vänner som jag har träffat här nere och som jag tycker riktigt mycket om, jag tror på boendet som bara blir bättre och bättre för var dag och jag tror på att vi kommer få det riktigt kul med två manliga roommates. Så nej jag tror helt enkelt på det här, riktigt jäkla mycket. 

Sen vet jag att det kommer att komma dippar, jag kommer att sitta här och gråta bara för att jag saknar er där hemma så mycket och jag kommer säkert att sakna Sverige som land också och allt vad trygghet betyder. Men då är det bara att gråta en stund och sen hitta tillbaka till den här känslan som jag har nu. För det här är once in a lifetime och med dessa grymma förutsättningar så kan inte det här bli annat än bra, riktigt bra!

Vad annars då, ni kanske undrar över vad jag har gjort idag? Tja det finns inte jättemycket att berätta där, vi var i skolan och hade dagens enda lektion (den riktiga skolan drar som sagt inte igång förens på måndag) och efter det tog vi en sväng ner till stan, käkade lite och tittade lite i affärer. Sen tillbaka hem, lagade mat och sen gick jag och mötte Sofia och sen tog vi oss till Matilda och hängde där en stund. Det var första gången på tre veckor som jag gick utan Rebecka, vi har verkligen varit tillsammans i tre veckor nu haha, så det kändes bra konstigt att gå på gatorna och att åka buss utan henne. Men hon hade lite saker som hon behövde fixa här hemma så därför blev hon kvar här. Hur som helst så hängde vi vid La brezza en stund, käkade lite frukt och pratade med hennes rommates (två amerikanska killar) innan vi tog bussen hemåt. 

Nu ligger vi i varsin säng och jag funderar på att sova, jag går ju upp ganska tidigt på mornarna nu i och med att jag försöker springa var tredje dag innan skolan, så redan kvart i åtta ringer klockan, tuffa tider va? 

Vi hörs mer imorgon, då ska ni nog se att jag har roligare saker att komma med och tills dess ha det bäst och glöm inte hur mycket jag tycker om er!